English

 

Dr. Joseph, född 1923, doktorerade 1957 i Mellanösterns historia vid Princeton University och har sedan dess vunnit internationellt erkännande för sin mångåriga forskargärning om den syrisk ortodoxa kristenheten.

SYRIANER ARAMEER OCH ASSYRIER

 

Dr. John Joseph


NESTORIANER. KALDEER. SYRIANER.ARAMEER OCH ASSYRIER

 För lite mer än hundra år sedan skrev de anglikanska missionärerna Arthur J. Maclean och William H. Browne en informativ bok vid namn The Catholikos of the East and His People

 (1892). Underrubriken de gav sitt verk var ”En redogörelse för seder och bruk hos de östsyrianska kristna som är kända under namnen assyrier, kaldéer eller nestorianer”.

Östsyrianer var i regel det namn man använde i Europa och Amerika för att särskilja dessa arameisktalande kristna från västsyrianerna, mer kända som de syrisk-ortodoxa (”jakobiter”).

Ordet ”öst” refererade till de förislamska partiska och sassanidiska väldena i Persien, inklusive de som lag i Mesopotamien. Användandet av dessa olika termer – nestorianer, kaldéer, syrianer, araméer och assyrier – för samma kristna minoritet, helt avhängigt vilken referensram man själv har, har fortsatt att skapa förvirring. Vi tänker i korthet beskriva historien bakom dessa olika benämningar, med betoning på den senaste av dem: assyrier.

 Till följd av den nationalism som utmynnat ur denna historiska beteckning ska vi avsluta detta kapitel med att kommentera den relation de ”moderna assyrierna” hävdar finns mellan dem själva och det uråldriga folket med samma namn.

Nestorianer

Bland de ursprungliga kristna kyrkorna i västra Asien är den”nestorianska” kyrkan, vilken formellt går under namnet Österns kyrka (eller Österns assyriska kyrka sedan 1976), en av de enda två kyrkorna som vuxit fram utanför det romerska riket. Den andra av de två är den armeniska kyrkan.[1] När nestorianerna i det osmanska riket och Qajar-Iran på 1800 talet blev föremål för västerländsk protestantisk mission antog vissa författare ståndpunkten att namnet ”nestorianer” bara härrörde från 1600-talet, då ett stort antal av dem återförenades med den romersk-katolska kyrkan och organiserades av denna som en separat kyrka.[2] Dessa skribenter gjorde gällande att de som i den delningen förblev trogna sin eget ursprungs kyrka benämndes nestorianer. Det stämmer naturligtvis inte; kyrkans benämning som nestoriansk är betydligt äldre än 1600-talet.[3] Cosmas Indicopleustes använde begreppet ”nestorian” så tidigt som 525 e. Kr.[4] och för de medeltida arabiska författarna gick den här gruppen kristna under namnet Nasturiyun eller al- Nasärä al-Nasturiyah (nestorianska kristna).[5] Framemot mitten av 1200-talet refererade upptäcksresanden Burchard till nestorianer som utgörande ett folk; hans intryck var att deras prästerskaps domsrätt ”sträckte sig betydligt längre än hos hela den västerländska kyrkan.”[6] George P. Badger skrev i mitten av 1800-talet, när dessa kristna fortfarande gick under namnet assyrier, och noterade att han hade ett arabiskt manuskript i sin ägo författat1332 av en Sleewa ibn Yohanan från Mosul, i vilket författaren

förklarade att österlandets kristna kallades nestorianer eftersom de hade vägrat att exkommunicera och förkasta Nestorius på befallning av Kyrillos (d. 444). ”Och detta namn”, skrev Ibn Yohanan, ”har använts om oss sedan dess och fram till idag.” [7]

Med tiden började den här gruppen av kristna att själva benämna sig nestorianer. Den nestorianske biskopen från Nisibis Mar Abd Yeshu’ (Jesu tjänare) utformade på 1200-talet en nestoriansk troslära som fick heta ”Den nestorianska ortodoxins trosbekännelse” och avslutade verket med uttalandet att detta var gjort inom ”de välsignade nestorianernas kyrka.[8]” Kyrkan fortsatte sedan att benämna sig nestoriansk fram till och med 1800-talet. När rörelsens mer evangeliska och protestantiska gren 1874 frigjorde sig och bildade en egen organisation blev dess benämning den nestoriansk-reformerta kyrkan.[9] Vissa av de mer  högutbildade inom rörelsen började känna sig kränkta av namnet mot slutet av 1800-talet, när västerlandets kristna – i synnerhet från Anglikanska kyrkan – gjorde nestorianer medvetna om den skamfläck i teologins historia som begreppet härrörde från. De förklarade att ordet ”nestorian” var tänkt som en nedlåtande benämning för att stävja villfarelsen från Nestorius.[10] Kyrkan fick sedermera namnet ”Gamla Österns Kyrka”. [11]

Kaldéer

Ursprunget och användandet av namnet ”kaldé” har också varit föremål för mycket pennfäkteri. Termen, som är generellt accepterad idag, syftar på den romersk-katolska strömning som sprang ur den nestorianska kyrkan. Europeiska författare på 1800-talet refererade till de två grupperna som nestorianska kaldéer och katolska kaldéer för att kunna skilja mellan dem.[12] 1840 blev Ainsworth en av de första ickekatolska européer som besökte nestorianerna och han rapporterade att dessa såg sig själva som ättlingar till Assyriens, Mesopotamiens och Babylons urgamla kaldéer och därmed benämnde sig som kaldéer. Ordet ”nestoriansk” uppkom 1681, menade Ainsworth, för att man skulle kunna särskilja de två grupperna och man lät det bli beteckningen på den av grupperna som absolut ville hålla fast vid sin uråldriga lära.[13]

Austin Henry Layard, som under 1800-talets första hälft upptäckte Ninives ruiner[14] trodde liksom Ainsworth att termen ”nestorian” myntades under 1600-talets schism och han vidhöll att folket längre tillbaka i historien kallade sig kaldéer.[15] Layard rapporterade att i Rabban Hormizds kapell, där de nestorianska patriarkerna en gång legat, fanns det ett antal gravar för patriarker långt före schismen; det som var ingraverat på dessa gravmonument var ”patriarker för östens kaldéer”[16]. Badger motbevisade emellertid Layard när han hävdade att han har undersökt ”alla epitaferna” omsorgsfullt utan att finna någon frasering som kunnat bekräfta Layards påstående.[17] Enligt Badger stod det istället ”patriarker som sitter på Addais och Maris tron” på gravmonumenten,[18] en titel som några nestorianska patriarker använt om sig själva. Rekonstrueringar som gjorts av de tidigaste epitaferna bekräftar Badgers kritik av Layard, men de verifierarinte hans eget påstående om inskriptionerna.[19]

De amerikanska missionärerna Eli Smith och H.G.O Dwight[20], vilka besökte nestorianer ett decennium före Layard och Ainsworth, rapporterade att den gemenskap som konverterade från den nestorianska kyrkan till den romersk-katolska bevärdigades med namnet Kaldeiska kyrkan under 1600-talets schism. Två andra amerikanska missionärer som också besökte nestorianer före Ainsworth och Layard – Justin Perkins och Asahel Grant – gjorde samma observation. Termen kaldé, skrev Grant, används sällan om nestorianer; under inga omständigheter verkar den ha varit ett namn på dem före brytningen på 1600-talet. Horatio Southgate reste runt i regionen på 1830-talet och han skrev att nestorianerna sannerligen ”benämner sig som de alltid har gjort”, som kaldéer. Han betonade starkt att detta namn var deras ”nationalnamn”. Intressant nog blev Southgate betydligt påstridigare i sin ståndpunkt när han fått veta att Grants orubbliga hållning var att nestorianerna inte omnämnde sig som kaldéer och att de var ättlingar till Gamla Testamentets förlorade stammar. Han skrev att dessa syrianer utan tvekan var ättlingar till assyrierna och inte till judarna. Hans källa var de som enligt honom ”ägde någon som helst insikt i deras ursprung”. Enligt dennes källa var jakobitema avkomlingar till araméerna – de ”syrianer vilkas huvudstad var Damaskus[21].

Smith och Dwight hade fel när de påstod att begreppet ”kaldé” var ett namn som antogs på 1600-talet. Sent 1600-tal talade den franske bibelkritikern Richard Simon om de många kristna i Östern som ”bar namnet kaldéer eller syrianer” och han sa då att dessa kaldéer är ”de som vi kallar nestorianer”.[22 ] Påven Paulus V(1605-1621) skrev till patriark Elias att ”en stor del av östkyrkan infekterades av denna heresi [nestorianismen], och i synnerhet kaldéerna som av den anledningen har kommit att kallas nestorianer.[23] Så långt tillbaka som 1445 kallades nestorianer inom det cypriotiska biskopssätet för kaldéer i det att de återförenades med romerska kyrkan,[24]

Varför kallades nestorianerna för kaldéer? En av de tidiga författarna som refererar till dem som ”barn till de uråldriga kaldéerna” är den västsyriska (jakobitiska) kyrkans katholikos på 1200-talet, den framstående Ibn al-Ibri (Bar Hebraeus, även känd under namnet Gregorius Abu al-Faraj). Men som vi snart ska se använde han termen på ett nedvärderande sätt. Vetenskapsmannen Assemani, som sannolikt är största orsaken till utbredningen av termen ”kaldé” har enkelt och helt korrekt klargjort att ”nestorianerna generellt har kallats kaldeiska kristna eftersom deras moderkyrka är i det uråldriga Kaldéen.”[25]

När den romersk-katolska grenen av den nestorianska kyrkan  etablerades på 1600-talet blev det nya primatet tilldelat patriarken av Babylon, vilket var en gammal och hedervärd titel som de nestorianska patriarkerna hade använt under deras storhetstid i Seleukia- Ktesifon innan islams ankomst.[26] Den nya katolska patriarken kallades även östlandets kaldéers patriark, vilket tydliggör en förvirring angående geografiska och etniska termer, Vissa forskare har till och med föreslagit att användandet av namnet ”Babylon” i titeln för denna Uniat patriark är en följd aven felaktig identifiering av Bagdad som identisk med den forntida staden Babylon. [27] Hur det än är med den saken, står den klart att det var till följd av östsyrianernas patriarkats geografiska position som dessa (nestorianer) kom att kallas kaldéer, inte på grund av deras etniska ursprung. Otaliga exotiska kombinationer har använts för att beteckna denna kyrkas patriarker genom tiderna, exempelvis ”kaldéer av Assyrien” och ”östkaldéiska patriarker av katolska Assyrien”. Dessa benämningar har dock använts ytterst sällan av nestorianer själva och deras patriarker. De nyttjade istället mer familjära titlar som ”patriark av Orienten”, ”tjänaren på S:t Addais tron”. Enligt Fiey på 1600-talet refererade Simon VIII Dinha i all enkelhet till sig själv som ”tjänaren på Österns patriarksäte” i sitt brev till påven Clemens X[28]

Angående Ibn al-Ibris referenser till nestorianerna som ”ättlingar till kaldéerna”[29] ser man att han använde termen för att göra sig lustig om man läser han noga. Han talade om det arameiska språket som en söndring i olika dialekter där några av dem var tämligen obegripliga, exempelvis den dialekt som talades av de ”här underbara österlänningarna”, ”ättlingarna till de gamla kaldéerna”. Deras tungomål, menade han, ”gör knappast skillnad mellan begrepp som ptaha och zqafa” (vokalisering inskjuten).[30]

Med ordet ”kaldé” menade Ibn al-Ibri i regel ”magiker” eller ’trollkarl” på samma sätt som ordet används i Daniel (2:2,10). I en av sina främsta böcker definierar Ibn al-Ibri ”kaldayutha (kaldeism) som ”astrologi och häxkonst [31] En annan orsak till att nestorianerna kallats kaldéer är att deras modersmål, en dialekt av arameiska, har identifierats med det så kallade kaldeiska språket. Rassam skrev att ”de nutida kaldéerna medlemmar av den nestorianska kyrkan och dess katolska förgrening] talar, med ett fåtal undantag, samma dialekt som används i targumerna och i vissa delar av Esra och Daniel, nämligen den dialekt som kallas kaldeiska.[32] För att stärka sin teori om att nestorianerna var ättlingar till de gamla kaldéerna hänvisade Rassam till sina klassiska källor och hävdade att Xenofon hade kallat invånarna i norra Mesopotamien för kaldéer. Med benämningen ”kaldéer” syftade Xenofon på invånarna i Urartu, (det gamla assyriska namnet på landet Armien) somockså är kända under namnen haldianer, khaldianer och kaldéer.När Xenofon cirka tvåhundra år efter assyriska rikets fall tågade med sina tio tusen man genom Assyrien fann han att landet var mycket glesbefolkat och han identifierade städerna Nimrud och Nineve som mediska ruinstäder där tidigare bott ett folk som kallades meder.[33]

Begreppet ”kaldéer” användes alltså, liksom ”nestorianer”, långt före 1600-talets schism för att beteckna alla östsyrianer till följd av deras huvudkyrkas geografiska belägenhet. På 1600-talet undvek den romersk-katolska kyrkan att använda den heretiska beteckningen ”nestorian” om den gren som valt att ställa sig under Rom; denna inympade gren blev istället katolsk-kaldeisk. När så de två termerna ”nestorian” och ”kaldé” starkt differentierades började medlemmar i den klassiska nestorianska kyrkan också att benämna sig kaldéer; de hävdade ju samma koppling till de gamla invånarna i staden Babylon. Nestorianska patriarker använde emellanåt namnet ”kaldé” i officiella dokument och hävdade således att de var de ”verkliga” patriarkerna för hela den kaldeiska kyrkan, även om den romersk-katolska grenen inte accepterade sådana anspråk som legitima. Men trots att nestorianerna ville förvägra den romersk-katolska grenen namnet ”kaldeisk” var detta en term som aldrig blev tätt kopplad till dem själva. Från och med 1800-talet när den romersk-katolska grenen stadfästes och organiserades mer permanent som rörelse av den ottomanska regimen[34] ser vi att termen ”kaldé” förlorade sin nationella konnotation och endast (tidigare nestorianska) samfundet.

 Syrianer {suraye, suroyo, suryani) och araméer

Under 1800-talet refererade europeiska upptäcksresande och författare till nestorianerna också som syrianer. Ordet ”syrian, (suraye/suroyo) är det namn som nestorianer och jakobiter gav sig själva fram tills tiden efter första världskriget. Därefter ersatte nestorianerna termen med ”aturaye” som är syriska och betyder assyrier, medan jakobitema fortsätter att benämna sig själva som suroye/suryoye [35]

 Orden ”Syrien” och ”syrisk” härleddes från grekiskan långt före kristendomen.[36] När grekerna till följd av Alexander den Stores erövring av perserriket på 300-talet f. Kr. blev mer bekanta med Mellanöstern gjorde de restriktionen att endast länderna  väster om floden Eufrat fick kallas Syrien. På 200-talet f Kr. när  den hebreiska Bibeln översattes till grekiska för Alexandrias helleniserade judars skull valde man att översätta orden ”aramé” och ”arameisk” med ”syrian” och ”syriska”.[37] Enligt Nöldeke refererade judar och sedermera kristna i Palestina till sin arameiska dialekt som just syriska och såväl greker som perser i gamla Babylon benämnde araméerna som syrianer.[38] Den grekiske historiken Posidonius, som själv var född i Syrien, skrev på 100-talet f,Kr att ”det folk som vi [greker] kallar syrianer, benämnde sig själva som araméer för de som bor i Syrien är araméer. ”[39]

Från den anspråkslösa begynnelsen som kringvandrande stammar kom araméerna att bli en viktig politisk, kulturell och ekonomisk faktor i sydvästra Asien runt år 1000 f Kr. Wayne T. Pitard refererar till den här gruppen som ”en av de viktigaste etniska grupperna i Främre orienten”. Arameiska stammar växte sig mycket starka i områdena på båda sidor om den syriska öknen, vilket med tiden mynnade ut i att de etablerade starka dynastier där. Aram, med sitt centrum i Damaskus, var det viktigaste arameiska riket och finns beskrivet som ”det starkaste och mest inflytelserika riket i den fruktbara västra halvmånen” och ”en av de mest signifikanta statsbildningarna i hela Levanten.[40] Riket innehade en central position på den politiska arenan i Främre Orienten och dominerade regionens huvudsakliga internationella handelsvägar och Damaskus blev normgivande för handeln med andra riken och för administrationen och diplomatins terminologi i alla statens provinser.

De flesta viktiga territorier där araméernas makt bredde ut sig vari  i det nutida Syrien, men vi finner även avlägsna regioner som sträcker sig från Tur Abdin till Nisibin, vilka under den kristna eran flera sekler senare kom att bli hemmaplan för vissa syrianska kristna som vi nämner i denna bok.[41] Det finns assyriska  inskriptioner från slutet av 900-talet och början av 800-talet f Kr som informerar oss om den arameiska politiska strukturen i norra Mesopotamien. Den södra delen däremot saknar sådana; den var ett latent hot mot det assyriska väldet fram till dess undergång. Den assyriske kungen Tiglath-Pileser I (1115-1076 f Kr.) har dokumenterat att han ledde 28 fälttåg mot araméerna och hans namne Tiglath-Pileser III var 350 år senare fortfarande upptagen med att föra krig mot araméer. Det var på 800- och 700-talet som araméerna kom att förlora. Är 720 f Kr. gjorde Sargon II till sist slut på de arameiska rikena i väster och dessa territorier inkorporerades i det nyassyriska provinssystemet. Detta skedde ungefär 110 år före Assyriens fall.

Att expandera bortom floden Eufrat blev för mycket för det Assyriska väldet och det projektet kom att bli dess fall. De underkuvade alla arameiska, feniciska och hebreiska kulturer och utformade det som Toynbee kallar ”moderlandet för den syrianska civilisationen”. Detta kom att påskynda den arameiska ”kulturirinfiltrationen av deras ockupanter” som sedan fortsatte ”pari passu med utbredningen av den assyriska ockupationen av hela den syrianska världen”.[42] Även före dess utbredande västerut bortom floden Eufrat hade det assyriska riket funnit det nödvändigt att använda en arameisk dialekt från nutida Syrien som sitt officiella språk. Detta drag kom till följd av arameiskans enorma spridning, samt dess passande alfabet och skriftspråk. Nu  med en betydligt större arameisk befolkning inom riket och boende långt bort från det assyriska centrumet kunde den till etnicitet assyriska folkningen inte motstå en aramisering. En process var i full gång som steg för steg förvandlade rikets kulturella ansikte – ”assyrierna assimilerades.”[43] Snart hade arameiskan ersatt akkadiskan som talspråk och det skedde till slut inom det assyriska riket i sin helhet. Enligt H.W.F. Saggs blev många av Assyriens städer så mångkulturella och flerspråkiga att folk med en ren assyrisk bakgrund slutligen var i minoritet.[44]Arameiskans dominans över akkadiskan i såväl skriftspråk som talspråk var så förkrossande på 700-taIet f Kr. att man i egyptiskt, grekiskt och hebreiskt språkbruk kallade arameisk skrift (inte talet) för ”assyrisk skrift”.[45]

Araméernas betydelsefulla infiltrering av assyriernas kultur och språk löpte parallellt med det assyriska rikets nedgång, i synnerhet efter kung Ashurbanipals död. Hans veka efterträdare klarade inte av att hantera det babyloniska hotet som utgjordes av rustande kaldéer, understödda av arameiska bundsförvanter. Ett nybabyloniskt rike höll på att växa fram.[46] Med en i stort sett obefintlig assyrisk politisk ledning fortsatte den arameiska kulturen med dess tal- och skriftspråk att florera, vilket möjliggjorde en snabbare och mer smärtfri erövring för det babyloniska väldet.

Arameiskans höjdpunkt var under akemeniderna (539-332 f.Kr) när det arameiska tal- och skriftspråket var spritt vida bortom dess tidigare gränser. Arameiskan hade då status som officiellt språk i alla de akemenidiska territorierna, inklusive Egypten och Anatolien.[47] Under iraniernas/persernas[48] tid användes också arameiskan för all typ av skriftlig kommunikation och dokumentation. Den kom alltså att bli lingua franca för det västra Asien och i början av det 400-talet f.Kr talades det av alla folk i denna region. J.C. Greenfield skriver i sin artikel ”Arameiska i det akemenidiska riket” om etniska grupper med olika kulturell bakgrund som under hela den enorma expansionen av det persiska riket använde arameiska språket i tal och skrift.”[49] Till skillnad från assyrierna glömde perserna inte bort sitt modersmål. De  bibehöll sin nationella lingvistiska identitet, mycket till följd av att deras arameisktalande undersåtar i Persien inte var förhärskande i samma utsträckning som dem i det assyriska rikets huvudregion, senare benämnd Beth Aramaye – araméernas hem. (När islam kom, flera hundra år senare än akemeniderna, var de sassanidiska perserna förmögna att stå emot arabiseringen; de lånade friskt från  arabiskans vokabulär och även skriftspråket, men lyckades iranifiera det som de lånade. I assyriernas och andra etniska gruppers fall däremot var aramiseringen total, i likhet med arabernas framfart bland många folkgrupper några sekler senare.) Benjamin Mazar som citeras ovan är professor vid Hebrew University och han skriver att ett imponerande fenomen i araméernas historia är deras traditions enhet och pregnans, som stod oförsvagad även under tiden för rikets fall.

En av de företeelser som följde på Alexander den Stores förstörelse av det akemenidiska riket var arameiskans koine. denna allmänna och vitt spridda arameiska dialekt ”blev med berått mod ersatt”, skriver Toynbee, av en annan – den grekiska dialekten koine. Från 200-talet f Kr. blev grekiskan de lärdes språk och även det man använde inom diplomatin och handeln. Den spred sig särdeles snabbt utmed Medelhavskusten till de feniciska och filisteiska städerna och sedan till länderna bortom dem. Arameiskan överlevde på landsbygden, men det gamla standardspråket splittrades upp och blev ett flertal dialekter.

Vissa av dessa lokala tungomål fortsatte att ha en betydande roll och bidrog till att det utvecklades olika alfabet, såsom de syriska, mandeiska, palmyrenska, nabateiska, judiska och samaritanska alfabeten.[50] Arameiskans framtid låg nu i händerna på östarameiskan som talades i Mesopotamien och Babylonien där den för övrigt också influerades av icke-arameiska språk. Monumentalt viktiga för den östarameiska dialektens bevarande är den babyloniska Talmud, de mandeiska skrifterna och den kristna syrianska litteraturen.[51]

Mesopotamiens och Babyloniens arameiska dialekter, vilka överlevde introduktionen av grekiskans koine och till och med återvitaliserades efter kristendomens inträde, hade inte använts som skriftspråk under de assyriska och akemenidiska rikena. Enligt Stephen A. Kaufman var det geografiskt och typologiskt främst mellan Gozan och Aleppo som den officiella arameiskan adopterades av assyrierna och perserna. Syriskan som är den främsta österländska dialekt som vi känner, var Edessas arameiska dialekt. Den blev successivt en ny inofficiell koine för de otaliga kristna grupperingarna. Även innan kristendomen var Edessas dialekt spridd lokalt och regionalt runt Edessa, men från 100-talet f Kr. fick den vingar och snart var den dialekten det dominerande språket bland dem som Nöldeke benämnde ”de Arameiska kristna”. Språkets betydelse ökade med kristendomen i Mesopotamien från och med 200-talet e Kr. Genom att Bibelordet tidigt översattes till detta språk steg det i aktning bland Mesopotamiens och Persiens arameisktalande kristna som lydde under det partiska riket. Syriskan blev ett språk för såväl kyrkoliturgi som litteratur och korrespondens, i analogi med hur koranens arabiska (som är en dialekt från Mekka) blev ”klassisk arabiska i litteratur och all sorts skriftlig kommunikation från och med 600-talet.

 De arameisktalande invånarna fortsatte att använda sina lokala dialekter i det vardagliga livet parallellt med den klassiska syriskan.[52] Kaufman fann inga spår av assyrisk inspirerad arameiska i dessa mindre lokala dialekter, även om de kan ha funnits där en gång. De försvann, förklarade han, till följd av skiftningar i populationen och det assyriska rikets nedgång.[53]

Under islams välde ersattes dessa lokala arameiska dialekter med arabiskan, vilket i förlängningen beredde väg för islams expansion och även en arabisering av kulturen bland de arameiska folkgrupperna. De kristna kyrkogrupper som nämns i den här boken är majoriteten av dem som än i dag talar någon form av arameisk dialekt. [54]

Assyrier

År 1843 började den franske konsuln i Mosul, Paul Emile Botta, att gräva i Khorsabad, cirka 2 mil norr om Mosul och han fann dåruinerna från den assyriske kungen Sargon II:s (722- 705 f. Kr.) magnifika palats. Samma år ledde britten Austin Henry Layard en utgrävning och man fann då det majestätiska palats som tillhörde Shalmaneser I (884-860 f. Kr.) och även de stora

bevingade tjurarna som uppfördes av Ashurbanipal (668-626 f. Kr.). Den sistnämndes enorma bibliotek av minnestavlor fann man också. Dessa enastående fynd skulle snart museer i Berlin, Paris och London stoltsera med – ett förlorat kapitel av historien var återfunnet.

Inom kort hade man dechiffrerat kilskriften på lertavlorna och man kunde läsa en assyrisk text, nedtecknad  på akkadiskt skriftspråk, och förstå den lika väl som hebreiska eller syriska.

År 1860 publicerades skriftsamlingen The Cuneiform Inscriptions of Western Asia (”Kilskrifterna från västra Asien”) av Sir Edward Rawlinson med assistans av Edwin Norris och George Smith. Ungefär 25 år tidigare hade Rawlinson dechiffrerat den persiska delen av den trespråkiga inskriptionen på Behistun(Bisitun).[55]

 Vad som särskilt fascinerade den kristna västvärlden med dessa arkeologiska upptäckter var att några av de assyriska fynden, tidigast från kung Shalmaneser, nämnde historiska händelser som beskrivs i Bibeln. De flesta kungarna i Israel och Juda från Jehu och framåt nämndes i de assyriska kungarnas årskrönikor. En av de två mest dramatiska fynden var den svarta obelisken som upptäcktes av Layard i Nimrud (Kalhu) år 1846. Den tillhör nu en av de högst värderade skattema på Brittiska Museet iLondon. Obelisken är en cirka två meter hög minnessten och på dess fyra sidor är det inhugget 190 rader av text som bildar fem register. kung Shalmaneser III beskriver där 31 av sina militära bedrifter inklusive sina räder i Mindre Asien, Medien, Babylonien och Persiska Gulfen (Persiska viken) . Ett av registren beskriver den israelitiske kungen Jehu eller en av hans sändebud som hälsar och hedrar kung Shalmaneser. Detta är en ovanlig referens till en biblisk kung gjord av en samtida utombiblisk källa.[56]De som hade ett intresse för Bibeln var väl medvetna om de assyriska kungarna, deras namn och bedrifter; de hade funnits länge i det amerikanska och brittiska medvetandet till följd av Bibelns återgivande av dem. Assyriologen H.W.F Saggs skrev att Israels och Judas historia var ”något lika levande som den brittiska historien”.[57] För judarna och 1800-tales västerländska kristna var de viktigaste fynden de som bevisade Bibelns sanningsenlighet. Den brittiska majoriteten började se de assyriska fynden som vapen i kampen mot den gammaltestamentliga bibelkritiken.[58]

Nestorianers och kaldéers anspråk på Ninive och Assyrien

När de assyriska fynden lät världen se återstoden av Ninive blev intresset naturligtvis särskilt stort hos nestorianer och deras ’kaldeiska” syskon i områdena kring den gamla assyriska huvudstaden. Utgrävningarnas hjälte, Austin Henry Layard, skyndade sig genast att förklara att dessa historiska, lingvistiska och religiösa minoriteter som ”lika mycket en rest av Ninive och Assyrien som dessa enorma mängder av minnestavlor och utgrävningar.”[59] I denna iver över det gamla riket skrev J.P. Fletcher att ”kaldéerna och nestorianerna är det enda minnet avkött och blod som vi har kvar av Assyrien och Babylonien.”.[60]

Namnet kaldé var, som vi har sett, accepterat av dessa nestorianer som hade omfamnat den romersk-katolska tron och benämningen assyrier antogs parallellt av nestorianerna. Layard och Hormuzd Rassam fortsatte intressant nog att använda det gamla vanliga namnet kaldé och applicerade detta på både dekaldeisk-katolska och de ”äkta’ nestorianerna.[61] Coakly återger endispyt mellan Rassam och Arthur J. MacLean angående den anglikanska missionen av Qochanis 1889 gällande begreppet ”assyrier’ och ”syrianer”. MacLean argumenterade mot termen ”assyrier” – ”Varför ska vi uppfinna ett nytt namn när vi haft ett annat passande som vi använt i alla tider?” Det var förståeligt, menade han, att någon som levde så nära Ninives gamla ruiner ’fick ett upplivat intresse för det gamla assyriska riket”, men, fortsatte han, ”det är inte sunt förnuft att kasta åt sidan ett namn som de själva använt[ Suraye] och hitta på ett annat som verkligen  ger fog för tvivel.” Rassams ståndpunkt var att [engelskans] ”syrian” var en felaktig beteckning och att det korrekta var att kalla dem assyrier. eller ännu mer korrekt, kaldéer.[62] Layard refererade alltid till nestorianerna som ”kaldéer” eller ”nestorianska kaldéer”, för att skilja dem från de som anslutit sig till romerska kyrkan.[63 ] Endast några få år före utgrävningarna hade, som nämnts, biskopen i Urmiyah betonat att nestorianerna var minst lika kaldeiska som de avfällingar som anslutit sig till Rom. [64]

Innan första världskriget hade den anglikanska missionen bland nestorianer gett ny livskraft till det begreppet ”assyrier”. Hur oavsiktligt det än var, kom begreppet att tillskrivas nestorianerna.[65] Det som först endast betytt ”kristna  i det geografiska området som var gamla Assyrien” blev nu snabbt ”kristna assyrier” .[66] Sent 1800-taI började ett fåtal av de välutbildade och politiskt medvetna nestorianerna, och då främst de som utvandrat till Amerika, att använda namnet aturaye, ”assyrier”, om sig själva i sina skrifter. [67]

Teorin att nestorianerna var ättlingar till de gamla assyrierna fann en stor förespråkare i den anglikanska missionären William Ainger.Wigram, som i sina två böcker The Assyrians and their Neighbours och Our Smallest Ally, vilka utkom strax  efter första världskrigets slut, populariserade namnet ”assyrier” och gjorde världen varse den enorma tragedi av förkastelse som dessa ”Shalmanesers ättlingar” hade blivit offer för.[68] Under tiden mellan de två världskrigen fick världen höra en hel del om dessa moderna assyrier i olika medier och tidsskrifter. På sitt eget språk började de allt oftare benämna sig själva som ”aturaye” (assyrier) under mellankrigstiden. Tidigare hade det naturliga för dem varit att säga suraye (syrianer) som fortfarande är fallet idag för syrisk ortodoxa kristna.

Eftersom ”nestorianerna” alltid hade benämnt sig som suraye syrianer) bedrevs upprepad propaganda från intellektuella som ville förklara för dessa att suraye bara var en förkortad form och att det riktiga namnet var ashuraye (assyrier) och alltså att dessa termer var synonyma med varandra. Första bokstaven ”a” i ordet ”assyrier” hade fallit bort, förklarade man. Det var frågan om ett så kallat tliqta (bortfall på Sureth). Man skulle nu markera a:ets ursprunglighet och förklara att det först inte hade uttalats genom att skriva ”[a]suraya”, vilket uttalades ashuraya och betydde ”assyrier”. (Av de två namnen som betydde ”assyrier” – aturaya [från arameiskan] och ashuraya [från hebreiskan och akkadiskan är det förstnämnda, aturaya, det som vanligen används av folket själva. Den irakiska regeringen, som vanligen används av denna minoritet assyriskt ursprung, har märkligt nog refererat till den som ”athuriyin” men aldrig ”ashuriyin”.

Folket har förkastat den användningen och föredrar benämningen ”ashuriyin”, alltså begreppet de själva aldrig använder.) Wolfhart P. Heinrichs kallar med rätta förlorade A-hypotesen av det förlorade väldigt osmart, underlättat nationalisternas hävdande, men påpekar att i det armeniska språket, även om de låter likadant, görs åtskillnad mellan Syrian och assyrian (engelska benämningar), båda har alltid behållt och uttalat ett initalts A; Asoric/Asori för Syria/Syrian och Asorestan/Asorestanc’i för Assyria/Assyrian (engelska benämningar) [69] Vidare är det viktigt att även om ’syrian”(engelska) vore härlett ur ordet ”assyrian”(engelska) betyder inte det att det folk och den kultur som sitt ursprung i det geografiska Syrien är identiskt med dem från det geografiska Assyrien. [70] Innan hypotesen om ett bortfallet ”a” lanserades skrev den lärde Mar Tuma Odu och påstod att grekerna ändrat begreppet Atur (som alltså är arameiska och betyder Assyrien) till Asur, som med tiden kom att bli ”Sur” och slutligen Syrien. Denna teori kan låta plausibel, men man måste komma ihåg att begreppen ’syrian” och ”assyrier” alltid hålls isär i klassisk syriska med de två orden ”suryaya” (syrian) och ”aturaya” (assyrier). På grekiska är namnet Assyrien en översättning från hebreiskans (och akkadiskans) Ashur som i Gamla Testamentet uteslutande syftar på det geografiska Assyrien, ej inkluderat dess ockuperade områden. Det bibliska namnet för Syrien är Aram och detarameiska namnet för geografiska Assyrien är Athur.[71] Herodotus blir ofta felciterad av nationalister som har likställt Assyrien med Syrien, vilka då stöder sig på hans uttalande att folket som grekerna kallar syrianer kallas också assyrier av andra. Det står dock klart att Herodotus själv alltid särskiljde namnen från varandra. Randolph Helms forskning visar att Herodotus ’medvetet” och ”konsekvent” skiljde mellan begreppen Syrien och Assyrien och använde dem helt frikopplade från varandra. Helm skriver att för Herodotus var syrianer ”invånare som bodde på Levantens kuststräcka, som inkluderar norra Syrien, Fenicien och Filistéen”. Han skriver vidare att Herodotus ”aldrig [Helms betoning] använder namnet ’Syrien’ om Mesopotamien.  Mesopotamien kallas alltid ’Assyrien’…[och dess] invånare kommenterad av Helm. Han säger att den ”var förlorad hos senare klassiska författare, bland vilka några tog [Herodotus’ Histories VI1.63 som ett mandat för att referera till fenicier, judar och andra levantiner som ’assyrier .[72]

Vissa har argumenterat för att de gamla assyriernas utseende  var mycket likt dagens nestorianers. Innan Wigram lanserade sin teori att nestorianer ”bär assyriskt blod”[73] hade Fletcher menat  att ”de som noga har studerat de gamla assyriska  skulpturerna och jämfört dem med dagens invånare runt Ninive, kan inte missta sig på de många likheter som finns mellan de gamla monarkerna och prästerna i sina skrudar och dagens kristna jordbrukare i området [Mosuls slätter].[74] Innan Fletcher hade Asahel Grant inga problem med att plädera för att nestorianerna var ättlingar till ”Israels förlorade stammar”. Även han noterade att ”de nestorianska kristnas fysionomi är i mångt och mycket lik judarnas som bodde i samma land”.[75] Genom att anföra kopplingar till de gamla assyriernas och dagens nestorianers utseenden, seder och bruk, vilka delas av många andra invånare i främre Orienten, drar Wigram och Grant alltför stora slutsatser. Ett antal folk i regionen liknar judarna och nestorianerna utseendemässigt och för övrigt finns det många nestorianer med vitt skilda utseenden, vilket Fletcher och Wigram själva kom fram till.

Ett annat ”bevis” för att de arameisktalande kristna är ättlingar till de gamla assyrierna är att språket de två grupperna talar är detsamma. Layard skrev att nestorianerna talade ”sina förfäders assyriernas] språk” [76]. Denna åsikt kom från Layards arameisktalande assistent, Hormuzd Rassam: att de gamla assyrierna ”alltid har talat arameiska” och att de ”fortfarande gör detta”. Vi har sett att de gamla assyrierna inte alltid talade arameiska; deras modersmål var akkadiska, det uråldriga språk som stod att finna som kilskrift på de fynd som Rassam själv var med om att gräva fram.[ 77]

 Bibeln höll minnet av assyrierna vid liv

Tack vare Gamla Testamentet har namnen Assyrien och assyrier varit välkända genom århundradena, långt före de 1800-talets arkeologiska utgrävningar. Jean Maurice Fiey skrev att vi hos de tidiga östliga kristna skribenterna finner alla typer av referenser till dessa uråldriga grupperingar och begreppen syrian, athurian (assyrier). kaldé och babylonier nämns på vitt skilda sätt. Dessa skribenter definierade sig emellertid aldrig med respektive folkgrupp. ”Jag har gjort index av min Christian Assyria och jag fick nedteckna runt 50 sidor med namn på skribenter; bland dem fanns inte ett enda assyriskt’ namn”, betonade Fiey.[78]

I tidigmodern tid bidrog som nämnts ovan den romersk-katolska kyrkan till förvirringen genom att ge ett flertal östliga tonvikten på den nutida geografiska belägenheten snarare än folkets etniska urspmng.[79] På 1700-talet använde Assemani namnet ”assyrier” när han refererade till nestorianens men utan något utvecklande om att de skulle vara ättlingar till det gamla assyriska folket. Assemani tyckte sig, enligt Fiey, finna någon form av assyriskt ursprung hos alla regionens folkgrupper: jakobiter, nestorianer, sabéeer, yezidier och kurder.[80] På 1700-talet skrev också Edward Gibbon, medveten om förvirringen kring dessa olika namn, att nestorianens ”även kallade kaldéer eller assyrier har förväxlats med urtidshistoriens mest kultiverade och starkaste rike i öst.”[81]

Fram tills 1800-talet e Kr. var det, fackmännen undantagna, i stort sett endast judarna och genom dem de kristna som hade någon kunskap om de gamla assyriernas historia, deras rike och kungar. De var dem som till följd av sin tro läste Bibeln och lade någon vikt vid dess urgamla som till följd av sin tro läste Bibeln och lade minnestavlorna som hittades på 1800-talet hade legat begravda i hade dock det judiska folket redan läst om assyrierna och deras historia i över 2000 år[82] De bibliska texterna hade till skillnad från minnestavlorna varsamt traderats genom århundradena via papyrus, djurhudar och pergamentrullar från generation till generation. De kristna var också bekanta med det assyriska folket sedan väl över tusen år tillbaka i tiden när de assyriska monumenten upphittades. [83]

På grund av den judiska historiens enorma dignitet i det bibliska materialet tas också åtskilligt om Assyrien och Babylonien upp där; rikenas regenter, religion, geografi och historia nämns. Att Israel ödelades av assyrierna och Juda rike av Babylonierna var naturligtvis ett nationellt trauma för hebréerna. Den judiska historien innehåller mycket förtryck av judarna från Mesopotamiens olika krafter och detta omnämns, utvecklas och begråts i den israeliska profetiska litteraturen. Det kunde aldrig glömmas vad assyrierna hade gjort och därmed lät man världen komma ihåg det forna assyriska riket.[84]

Det är viktigt att ha i åtanke att genom århundradena har det religiösa och kulturella livet hos de folk som anammade den Bibelns profetiska böcker med deras böner, ordspråk, klagovisor och poesi. De bibliska berättelserna och legenderna blev en sorts populära legender som låg till grund för folklore som med tiden kom att utvecklas. Den hebreiska Bibeln som de kristna övertog gav dem inte bara helig litteratur utan också en viss syn på historien och dess folk; Bibeln gav de olika folken distinkta identiteter.[85] De kristnas kunskap om urhistorien kom uteslutande från Gamla Testamentet och detta beskrev Fergus Millar som ’Bibelns historiska arv” .[86]

Jesus och de gamla assyrierna

Assyrierna bär alltså med sig associationer till det Gamla Testamentet och våldsamma drabbningar med Israel. Men faktum är att de också beskrivs där som ett mycket speciellt folk. En av Gamla Testamentets böcker behandlar helt och hållet assyrierna och dess huvudstad Ninive – Jona bok. I denna korta bibelbok läser vi om profeten Jona som sänds iväg till Assyriens huvudstad på uppdrag av Gud. Genom Jonas mun varnar Gud assyrierna att de måste omvända sig från sina onda handlingar, annars ”om fyrtio dagar ska Nineve bli ödelagt”. Stadens invånare ”trodde Gud och lyste ut en fasta och klädde sig i säcktyg. Från den störstetill den minste av dem.” Gud ångrade då straffet han hade tänkt ge Nineve.[87]

 Under den kristna eran mer än 700 år efter Ninives och det assyriska rikets fall blev Jona en favoritberättelse bland många av kyrkofäderna. Dess tema är ju Guds barmhärtighet för omvända syndare och Guds universella kärlek och nåd till alla människor även till issyrierna, Jesus var jude och väl förtrogen med den hebreiska Bibeln och han refererade faktiskt till den här gamla berättelsen. Han lät Ninives assyrier med sin upproriska livsstil stå som ett exempel för hans tids judar som var ovilliga att omvända sig: ”Män från Ninive skall vid domen träda upp mot detta släkte och bli det till dom, eftersom de omvände sig vid Jona predikan. Och se, här är mer än Jona.”[88]Till följd av dessa nytestamentliga referenser till Jona bok har den berättelsen och dess universella budskap haft en speciell plats i kristen undervisning och det hänvisas flitigt till den i de tidiga kyrkofädernas skrifter. Ninives assyrier har fungerat förebild för kristna överallt, i synnerhet under fastetiden på året. Romersk-katolska kyrkan läser hela Jona bok på onsdagen i den första fasteveckan, medan anglikanska och lutherska kyrkan bara läser boken i urval. Judarna läser denna profets bok under eftermiddagens gudstjänst på den stora försoningsdagen, Yom Kippur. Boken läses på grund av sin stora betoning på genuin omvändelse och försoning.[ 89] De östliga kristna – såväl armenier, kopter, etiopier, jakobiter eller nestorianer – firar en förfasta som infaller innan den verkliga fasteperioden, och då påminner man sig om profeten Jonas budskap och vad Jesus sa om Ninives invånare. Runt Nineve gjorde de lokala kristna vad de kunde för att föreviga händelsen; de lät bygga en kyrka där Jona antogs ha stått när han predikade. Judarna i Mosul hade en gång ”Obadjas synagoga” som enligt traditionen var byggd av Jona[90] William C Emhardt och George M Lamsa misstolkade på 1920-talet helt och hållet ”Ninevelitanian” (Ba,uta, d’Ninwäye) och förstod den som en uteslutande nestoriansk företeelse som skedde som en tacksägelse ”för förfädernas frälsning”. Samma misstag begick också flertalet assyriska nationalister efter Emhardt och Lamsa. De frånsåg helt Bibelns berättelse om Jona och dess mycket stora teologiska och historiska signifikans i såväl Judisk som kristen tradition.[91]

 I sin iver att etablera en koppling mellan sig själva och det uråldriga assyriska folket såg nationalisterna varje omnämning av assyrier hos de gamla kyrkofäderna som en bekräftelse på att dessa kristna förelöpare alltid ihågkommit deras assyriska förfäder. Nationalisterna citerade ofta kyrkofadern Tatianus och hans uttalande att han var ”född i assyriernas land” och man noterade även att skriften Acts of Mar Qardagh spårat martyrens härkomst till gamla assyriska kungar, [92]

Det är föga förvånande att man i ”assyriernas land” funnit en liknande legendberättelse som påstår sig ha följt individers och gruppers ursprung tillbaka till någon uråldrig hjälte. Upphovsmannen (John Joseph) hade även pratat med perser på Kermanshahs gator som idogt insisterat på att de var släkt i rakt nedstigande led till Imam Husayn, den islamska profeten Muhammeds barnbarn, som levde mer än 1300 år tidigare. Michael G. Morony skriver om bybor med arameiskt ursprung som, trots uppenbar assimilation med perserna, hävdat att de var av kunglig persisk börd – ”från Kisra, Qubadhs son”.[93] Berättelsen om Mar Qardagh är en sådan typ av legend; den spårar hans fars ursprung till Nimruds familj och hans mors ursprung tillbaka till Sanheribs familj (705-685 f Kr.), vilket innebär ett släktled på väl över tusen år, [94]

Assyrisk överlevnad efter rikets fall

Moderna assyriska författare återger ofta ett uttalande som assyriologen Sidney Smith gjorde under tidigt 1900-tal, då han sa  att de gamla assyrierna försvann omedelbart efter Ninives fall år 612 f Kr. För att sedan ”motbevisa” Smith citeras därefter en annan assyriolog, W.W. Tarn, som noterade att uråldriga assyriska namn bevarats, då de använts på olika platser i det område som var det gamla Assyrien. Edward Y. Odisho refererar till ”ett fåtal” historiker som ”talar om en kvarlevnad av den assyriska] identiteten” fram till kristendomens etablerande i det området, runt åtta århundraden efter det assyriska rikets fall.[95]  

 Vad är det egentligen dessa historiker säger? Enligt Sidney Smith har utgrävningar i norra Irak visat att ett flertal fattiga samhällen bevarade de gamla assyriska namnen åt eftervärlden. Men han konstaterar också det oomtvistliga faktum att dessa assyriska grupperingar ”ägnade sig åt sådant som endast kunde resultera i etniskt självmord”[ 96] W.W. Tarn noterar att det under parternas tid tidigt 200-tal e. Kr. fortfarande fanns en liten grupp människor som tillbad guden Ashur, han talar om   ”en patetisk kvarleva”.[97] Mer nyligen har assyriologen Joan Oates i en artikel vid namn ”Assyrien efter dess fall” (Assyria after the fall) påpekat att man där Ashur tidigare legat, genom utgrävningar, har funnit en stor partisk stad där tydligt assyriskt inflytande kan skönjas i ’såväl arkitektur som konst”.[98] Patricia Crone och Michael Cook har i Hagarism noterat att under parternas tid ”blev Ashurs tempel återupprättat, staden blev återuppbyggd och en stat i succession till Assyrien blev åter född, denna gång i form av riket Adiabene”. Crone och Cook säger också att denna region identifierade sig själv som assyrisk och de talar om ett bevarande av den ”ursprungliga aristokratin”[99]

Odishos läsning av Hagarism för honom till slutsatsen att det så sent som under parternas era – mer än 800 år efter Assyriens fall- ”fanns det en överlevande stark ursprunglig och säregen assyrisk aristokrati, väl medveten om sitt arv och särdeles stolt över det”. [100] För att underbygga sin hypotes stöder sig Odisho på den gamla irakiske historikern Georges Roux, som skrev att det gamla assyriska  riket  bokstavligen återupprättades under den partiska eran och att dess städer ”åter beboddes, då Ashur var återuppbyggt och var minst lika stort som i forna dagar under Assyriens storhetstid”.[101]Enligt Odisho var Assyriens återfödelse resultatet av en ”stark infödd assyrisk aristokrati” som han  antog florerade vid tiden för parterväldets begynnande. En mer noggrann läsning av Roux visar emellertid att inget assyriskt deltagande nämns i uppbyggandet av ”byarna och städerna som legat i ruiner i århundraden”. Meningen som direkt följer på det just nämnda citatet har Odisho utelämnat. Där skriver Roux att det behöver betonas att ”de återuppförda bebyggelserna hade

mycket lite gemensamt med sina assyriska och babyloniska föregångare”. Han skriver vidare att den gamla sumerisk- akkadiska civilisationen som var bevarad åt eftervärlden genom några få präster i ett antal tempel var ”blott ett skelett” av en  civilisation som inte höll måttet för de påtryckningar som kom genom de etniska, lingvistiska, religiösa och kulturella förändringarna, vilka var en naturlig följd av att perser, greker,araméer och förislamska araber strömmade till i norra Mesopotamien. Dessa påtryckningar kunde ” varken stävjas eller assimileras”. Den massiva tillströmningen av främmande folk ochidéer ”sköt det som fanns kvar av den sumerisk-akkadiska kulturen i sank”. Roux skrev specifikt om de gamla assyrierna och förklarade i vilken mån de ”försvann”. De var ett folk som hade glömt bort sitt ursprungliga akkadiska modersmål och han förklarade att ”ett folk som mister sitt modersmål frikopplas från sitt förflutna och har snart förlorat sin identitet. ” [102]

 Mellanösterns ”gräsrötter”

Det arameiska språket formade vitt skilda etniska, sociala och politiska element till en enad och integrerad kultur, i likhet med det arabiskan gjorde senare. Även den sammansmälte olika kulturella diskrepanser och skapade araber utifrån en mängd olika etniska grupper. Liksom arabiskan gjorde detta, skapade arameiskan araméer (syrianer) av många olika folk. Assyrierna varken försvann eller förgicks när de kom i vanrykte sent 600-tal f Kr[103] utan assimilerades helt enkelt av ”den enorma mängden araméer i Främre orienten”, liksom många andra folk gjort-sumerer, babylonier, hettiter, hurriter m fl.[104] Ungefär 800 år efter Ninives fall förenade en gemensam religion (kristendomen) och ett gemensamt språk (arameiskan) folken i den här regionen. precis som islam och arabiskan skulle göra det med araméerna

några sekler senare och få de flesta av dem att ”försvinna Kristendomen hade sin begynnelse i arameiska kretsar; Jesus förkunnade sitt budskap på en arameisk dialekt. Bland de tidiga kristna fanns judar och hedningar med olika etnisk bakgrund.

Kyrkan och den nya religionen var som en smältdegel; tidigare meningsskiljaktigheter lades åt sidan bland dem som omvändesig och blev kristna. Man ville vara en homogen grupp hängiven sin Herre, inte helt olikt 600-talets muslimska Umma.[105] När Bardesanes , Edessén som är känd som ursprunget till den syrisk kristna litteraturen, skrev på 200-talet kände han sig inte som ledare för en sekt (samfund), utan som en del av den universella kyrkan: ”Vad ska vi säga om oss själva, detta ’nya släkte’ av kristna som Kristus har upprättat och som finns i världens alla hörn? Vi är alla kristna genom Kristi eget namn. Varhelst i världen vi kan tänkas bo.” Han fortsätter sedan att om bröderna i Gallien, Partien, Indien, Persien och Mesopotamien utan att göra några värderande distinktioner.[106] Men den kristna kyrkan såg sig aldrig som en egen nation. Av ett flertal olika skäl – geografiska, politiska och sociologiska – blev den snart tvungen att arbeta fram idéer som avvek från den ursprungliga kristna traditionen. När det gäller östkyrkan, som stod i spänningen mellan det persiska och det romerska riket. blev det nödvändigt för Persiens arameisktalande kristna att skapa sig ett eget distinkt kyrkosystem. Till slut blev kyrkan i Persien en sorts nationell kyrka där biskopen i Seleukia-Ktesifon utövade en oinskränkt makt.[107]

De olika sektionerna av de avskurna kristna grupperna i Mellanöstern utvecklades till sekundära schatteringar. De blev ”gräsrötter” eller milleter, vilket beroende på gruppens geografiska belägenhet, storlek och historia måste översättas som sekter, minoriteter eller nationella grupper – grupper som var förpliktigade att stå i förening såväl med sina egna ledare som med varandra till följd av språket och religionen. Religionen förenade, och den som konverterade försköts som avfälling.[108] Folket som idag kallar sig assyrier är i strikt mening delar av en kulturell och religiös grupp, en tätt sammanfogad minoritet med samma språk och (fram tills 1800-talet) en gemensam kyrkotillhörighet. Denna gemensamma kyrkotillhörighet var det starkaste bandet i Mellanöstern fram till de moderna nationalstaternas födelse där. Gruppens exakta genealogi är dold i historiens dimma, liksom för de flesta av Mellanösterns folk. Den religiösa och lingvistiska minoritet som vi diskuterat är uppenbarligen en blandning av olika etniciteter, i huvudsak arameisk, men även persisk[109] kurdisk[110] arabisk[11 ]och judisk[112] på samma sätt som dagens araber är en blandning av en liknande sammansmältning av olika nationaliteter. Men precis som när de arabisktalande gav de till islam nyomvända benämningen ’araber” gav araméerna sitt eget språk åt de kristna, och deras litteratur och liturgi traderades vidare under de nästkommande 1800 åren. Det gjorde även det namn som de har använt om sig själva genom århundradena – Suraye, Suryaye. [113]

----------------------------------------------------------------------

1-För en relativt färsk samling vetenskapliga artiklar om dessa två kyrkors tidiga historia, se East of Byzantium: Syria and Armenia in the Formative Periods, redigerad av Nina G. Garsoian, Thomas F. Mathews, och Robert W. Thomson, Washington D.C. (Dumbarton Oaks, Center of Byzantine Studies), 1982. Se även nedan för Östsyrianska kyrkans tidiga historia, s. 35ff.

2- William F. Ainsworth, Travels and Researches in Asia Minor, Mesopotamia, Chaldea and Armenia (London, 1842), II, 272; Horatio Southgate, Narrative of a Tour through Armenia, Kurdistan, Persia and Mesopotamia (London 1840), II, 178-179; Austin H. Layard, Kineve and its Remains (New York 1851), I, 217. Se nedan för detaljer angående schismen på 1600-talet, s. 55-58.

3-Leonhart Rauwolff, Itinerary into the Eastern Countries, as Syria, Palestine, or the Holy Land, Armenia, Mesopotamia, Assyria, Chaldea, etc, övers. Nicholas Staphorst (London 1693), s. 22, 350-351. (Rauwolffs resor ägde rum åren 1573-1574.) Pedro Teixeira, som besökte Bagdad 1604 fann 80 nestorianska hus och 10 armeniska.

Tze Trayels of Pedro Teixeira, översatt och kommenterad av William F. Sinclair (London 1902), s. 66, 168, 252; se även Rafä’Il Bäbu Ishäq, Tärikh Nasär al-lräq mundh Intishär al-Nasrämyah fi al-Aqtär al-Iräcjiyah ila Ayyämina (Bagdad, 1948), s.

4-Se John Stewart, Nestorian Missionary Enterprise (Madras, 1928), s. 89,114, 328.

5- al-Biruni, al-Äthär, al-Bäqiyah an al-Qurun al-Khäliya, ed. E. Sachau (Leipzig 1878), s. 288, 309; al-Shahrastani, Kitäb al-Milal wa-al-Nihal, ed. W. Cureton (London 1846), s. 175; Ibn Hazm, al-Fisalfi al-Milal wa-al-Ahwä wa-al-Nihal (Cairo 1928), I, s. 48.1 modem tid används termen al-Nasatira I arabiska källor.

6-Burchard av Mount Sion, A Description of the Holy Land, övers. Aubrey Steward (London, 1896), s. 107 (I Palestine Pilgrims’ Text Society Library, Vol XII). Se även Abbe Carré, The Travels och Abbe Carré in India and the Near East, 1672-1674 (London, 1947), I, s. 87.

7-George P. Badger, The Nestorians and their Rituals (London 1852), I, s. 127-129. Angående Nestorius teologi och dess bannlysning, se nedan, s. 40-41.

8-Ibid., s. 49.

9-Badger noterar att Patriark Mar Awraham Shamun förklarade för honom att av alla kristna ”är det endast vi som är nestorianer.” Coakley uppmärksammar ett brev som skrevs av Mar Iskhaq Matran Khnanishu 1888, där han talar om ”Vi  nestorianer…”, J.F Coakley, The Church of the East and the Church of England, (Oxford 1992), s. 141,365.

10-John L. Mosheim, An Ecclesiastical Histor, Ancient and Modern (New York, 1867), 1,151; Arthur J. Maclean och William H. Browne, The Catholicos of the East and His People (London, 1892), s. 6; Coakley, se “nestoriansk lära” I hans index. Se även nedan, s. 40f.

11- Den föredragna benämningen sedan 1976 har varit östassyriska kyrkan. Eftersom dess prästerskap bakåt i tiden har följt lekfolkets användande av den här termen har det lett till konflikter i den västsyrianska kyrkans (den jakobitiska eller syrisk-ortodoxa) namngivning; östassyriska kyrkans prästerskap förfäktar nu den officiella och historka etiketten ”arameisk”, medan en minoritet av lekfolket ännu håller fast vid ”assyrisk”. För detaljer om detta, se kapitlet ”The Modem Assyrians” i Wofhart Heinrichs bok Festschrift Philologica Constantino Tsereteli Dicta, ed. Silvio Zaorani (Turin 1993), s. 103,111-112. Se även nedan, s. 9-10,32,113. 12-Claudius J. Rich, Narrative of a Residence in Koordistan and on the Site of Ancient Nineveh (London, 1836), II, 276; I, 275n, 277n. Se även Jean B. Piolet, Missions catholicjues francaises au XIX siècle (Paris, 1901), I, 223; Ainsworth, II, 198, 223; Mary Sheil, Glimpses of Life and Manners in Persia (London, 1856), s. 349; Joseph Wolff, Travels and Adventures of the Rev. Joseph Wolff (London, 1861), s. 223,457.

13-Ainsworth, II, 272.

14-För detaljer om dessa utgrävningar, se s. 15-16 nedan.

15-Layard, Nineveh, I 5, 217.

16-Ibid., 1,199.

17-Badger, I ,81

18-lbid.

19-För utdrag från gravskrifterna i fråga, se Kurkis Hanna ’Awwäd, Athar Qadim fi al Iräq – Dayr al Rabbän Hurmiz (Mosul, 1934), s. 35, 37 och Jacques Vosté, ”Les Inscriptions de Rabban Hormuzd et de N.-D. des Semences pres d’Alqos (Iraq)”, Les Muson, 43 (1930), s. 263-316. Titlarna från före 1900-talets början är helt enkelt ”Catholicos, patriark av Östern” eller ”patriark av Östern”, och ibland endast Catholicos”. Badger hade sett ”ett [patriarkaltj emblem” som bar titeln ”patriarken på Addais och Maris tron”, men rekonstrueringar av epitaferna stödjer inte hans påstående. För revideringen av den här noten står författaren i tacksamhetsskuld till dr. H.L. Murre-van den Berg, som arbetat med Vostés omfångsrika artikel rörande dessa inskriptioner. För mer information om nestorianska patriarkers titlar, se nedan, s. 22-23, samt Tomas av Marga, The Book of Governors, utg. Och övers. E.A.W. Budge (London, 1893), I, clxxi och ett brev från den nestorianske patriarken skickat till Mr. Perkins 1836, ordagrant översatt och satt på pränt i The Missionary Herald, 33 (1837), 55 och ibid.. s. 36 (1840), s. 305; artikelns titel är helt enkelt ”Patriarch of the East”.

20-För fler referenser till Smith och Dwight, se nedan, s. 65, 67.                           

21-Horatio Southgate, Narrative of a Tour through Armenia, Kurdistan, Persia and Mesopotamia, 2 vols. (New York, 1840), vol. 2, s. 182-183. Jfr Coakley, op. Cit., s. 367, n. 12, och Heinrichs, op. Cit., s. 110, n. 20. Se även Asahel Grant, The Nestorians or The Löst Tribes, (London, 1841), s. 198-199; Justin Perkins, A Residence             Of Eight Years in Persia among the Nestorian Christians (New York, 1843), s. 4. För mer om Grant och hans tes om nestorianernas ursprung, se nedan, s. 37.

22-Richard Simon, Histoire de la créance et des coutumes des nations du levant (Franktord, Holland, 1684), s. 83.

23-Joseph S. Assemani, Bibliotheca orientalis, iv (Rome, 1721), 75.

24-En av kyrkoruinerna i Famagusta på Cypern fortsatte vara känd som nestoriansk. Se Camille Enlart, L’Art gothicjue et la renaissance en Cypre (Paris, 1899), s. 356-365

25-Assemani, III, ii, 177.

26-Se Sunhadus, ix, 1.

27- J. Labourt, ”Chaldean Christians”, The Catholic Encyclopaedia; H. Dressler, “Baghdad”, The New Catholic Encyclopedia. Se även Donald Attwater, Catolic Eastern Churches (London, 1935), s. 231n; Butrus Nasri, “Lam^ah fi al- Abrashiyät al Kaldaniyäh wa-Silsilat Asaqifatuha”, al Mashriq, 9, (1906), 640; Badger, 1,153.                    

28-För ett överflöd av patriarktitiar givna av romersk-katolska kyrkan, se J.-M. Fiey, ”Assyriens’ ou Araméens’?”, IVrient syrien, 10 (1965), s. 146-148 och hans senare postumt publicerade artikel ”Comment 1’Occident en vint å parler de Chaldéen?” i Bulletin of the ]ohn Rylands University Library of Mancheste, 78 (Auhamn, 1996), s. 163-170. Se även Layard, Nineveh, 1,199; Samuel Giamil. Ktawa d’MaVaninwäti d’lta d’Kaldäyi ’am Kursya Shlikhaya d’Rumi (Rom, 1902), s. 208.

29-Hormuzd Rassam, ”Biblical Nationalities Past and Present”, Transactions of the Society of Biblical Archaeology, 8 (1885), 373; Butiiis Nasri och Addi Saliba Ibrähma, “Ta’ifat al-Kaldän al-Katulik”, al-Mashriq, 3 (1900), 818

30- Ibn al-Ibri, Malta Vgramatiqi (Jerusalem, 1916), s. vii-viii, en handskrift I Syrisk  ortodoxa kyrkans bibliotek i Beiruts biskopsstift.

31- Ibn al-Ibri, The Chronography of Gregory Abu’l Fara], övers. E.q Wallis Budge (London 1932), 1, 7; se även ibid., s. 9, 52. För betydelsen av “kaldé” se Yaqub A. Manna, Margi Pighyanayi d’Marduta d’Aramayi (Mosul, 1901), s. 4f. Ibn al-Ibri  kände uppenbarligen inte till de gamla kaldéemas bedrifter inom astronomi. Så  tidigt som på 1600-talet f. Kr. var astronomins vetenskap högt utvecklad i Babylonien. Månåret, hade man kommit fram till, var 354 dagar och det var indelat i 12 månader, vilka växlade mellan 29 och 30 dagar. Se Bernard Grun, The Timetamles of History (New York, 1975), s. 11. För att se hur begreppet ”kaldé” användes, inclusive referensen till kaldéer som en prästerlig grupp, se F. Rochberg-Halton, ”New evidence for the history of Astrology,” Journal of Near Eastern Studies, 43 (1984), 115-116.

32- För mer information om relationen mellan de gamla kaldéema och araméerna samt deras språk, se nedan, s. 12.

33- Se Xenofons Anabasis, II:iv till III:v på olika ställen. Genom hela sin uppmärksammade memoar benämner Xenofon Assyrien som Medien. Se Eduard  Meyer, ”Media”, I Encyclopedia Britannia (11 upp].). Se även David Oates, Studies in the Ancient History of Northen Iraq. London, (Oxford, 1968) s. 60; M. Rostovtzeff, A History of the Ancient World (Oxford, 1925), I, 117; J. Friedrich, Extinct Languages (New York, 1957), s. 81; A.T.E. Olmstead, History of Assyria (New York, 1923), s. 100-111; H.R. Hall, The Ancient History of the Near East (London, 1947), s. 458-459.

34- Se nedan, s. 57-58.

35- En encyklika framlagd för de troende 1981 av deras patriark Ignatius Zakka   Iwas tog även upp ett annat ämne. ”Kyrkans sanna namn” skulle vara ”den Syrisk-ortodoxa kyrkan av Antiokia” (’idto suryoyto orthodoxoyto dantiokh’)/ bekräftade encyklikan, och dess officiella språk skulle kallas syrianska (leshono suryoyo), Folket skulle kallas syrianskt (’amo suryoyo) och andra namn ”är inte bara främmande och felaktiga, utan också en förvanskning, förfalskning och förvridning av historiska fakta”. För att se encyklikans text på arabiska, se Al Majallnh al Batriyarkiyah (1981), s. 386-389. Författaren är tacksam till dr. George  A. Kiraz för att ha ordnat såväl en kopia av den artikeln som dess översättning, vilken står att finna på Internet där dokumentet finns tack vare ”Redaktionen för vilken står att tinna pa mtemei dar dokumentet iinns tack vare ”Redaktionen tör Syrisk-ortodoxa resurser” {Editorial Board of the Syrian Ortodox Resources, orig.). Dokumentet är senast uppdaterat 14 december 1997.

36- Det är viktigt att komma ihåg att den grekisk-romerska perioden, otta känd under namnet ”den hellenistiska eran”, i Mellanöstems historia varade nästan exakt under ett tusen års tid. Det var de arabiska invasionerna på 600-talet e. Kr. som gjorde att den fick sitt slut.

37- Den engelska Authorized Version of the Bible (King James Version) fortsatte att använda samma termer som Septijaginta hade övertagit. 1970 kom the New English Bible, publicerad av universiteten i Oxford och Cambridge.

38- Se T. Nöldeke, ”Semitic Languages”, Encyclopedia Britannica, 11 utg., s. 625; Nöldeke noterar också att det är “om man ska vara korrekt, helt fel att använda ordet ’syriska’ om endast Edessas språk”, även om Edessas arameiska har störst skäl att göra detta.

39- Se J.G. Kidd, Posidonius (Cambridge Classical Text and Commentaries, 1988), Encyclopaedia of Religion and Ethics; Frederic Macler, “Syrians (or Arameans)” I Ibid., där det tas för give tatt de två termerna är synonyma. Se även Sebastian Broek, ”Eusebius and Syriac Christianity”, i Harold W. Attridge och Gohei Hata, utg., Eusebius, Christianity, and Judaism (Leiden, 1992), s. 226. Se även T. Nöldeke, ”Assyrios, Syrios, Syros” i Hermes, 1871, s. 461, och Heinrichs, s. 103-105.

40-Se Benjamin Mazar, ”The Aramean empire and its relations with Israel”, Biblical Archaeologist, 25 (December, 1962), 101-102, 112-117. För mer information om araméer, se även Wayne T. Pitard, Ancient Damascus: A Historical Study of the Syrian City-State (Winona Lake, Indiana, 1987); Abraham Malamat, The Arameans in Aram Naharaim and the Rise of Their States (Jerusalem, 1952); Emil Kraeling, Aram and Israel or, Arameans in Syria and Mesopotamia (Columbia University Oriental Studies: nr. 13, nytryck).

41- Glenn M. Schwartz, “The Origins of the Arameans in Syria and northem Mesopotamia: Research problems and potential strategies”, in To The Euphrates and Beyond, archaeological studies in honour of Mauritis N. Van Loon, utg. O.M.C. Haex, et al. (Rotterdam, 1989), s. 277-279. För en karta över de vidsträckta arameiska folkvandringama på 1000-talet f.Kr., se H.W.F Saggs, The Might That Was Assyria (London, 1984), s. 67.

42- Se Toynbee, History (1954), vol. iii, s. 440-441 och vol. xii (1961), s. 393. Se även Richard N. Frye, The Heritage of Persia (Mentor Book edition, 1966, utskrift), s. 80 81; “Assyrisk politisk expansion”, skriver Frye, åtföljdes av en “arameisk etnisk expansion”.

43- Se H. Tadmors kapitel ”The Aramaization of Assyria: Aspects of Western  (Beriin, 1987), vol 2, s. 459. Se även Saggs, loc. Cit., s. 125 seq.

44- Se också nedan, s. 27-29.

45-  Se Joseph Naveh och Jonas C. Greenfield, ”Hebrew and Arameic in the Persian period”, in Cambridge History of Judaism (1984), v. 1, s. 126-127. Richard C. Steiners forskning pekar mot att egypterna var de första som kallade arameiska skrifter för ”assyrisk skrift”. Det grekiska uttrycket assyria grammata (assyrisk skrift) och den hebreiska Ktab Ashuri härleds från den egyptiska demotiskan, direkt i grekiskans fall och indirekt i hebreiskans. Steiner talar om de gamla egypterna som ”tillräckligt avlägsna och avskilda för att inte känna något behov av att särskilja Aram från Assyrien.” Se hans artikel, ”Why the Aramaic Script was called ’Assyrian’ in Hebrew, Greek and Demotic”, i Orientalia (Rom: Pontificicum institutum biblicum), s. 62 (1993), s. 80-82.

46- Saggs, The Might that Was Assyria, s. 89,95,99; Frye,Heritage of Persia, s. 80 seq.

47- Toynbee (1954), vol viii, s. 440-442. Se även J.C. Greenfield, “Aramaic in the Achaemenian Empire”, in The Cambridge History of Iran, v. 2, s. 709.

48- Termema Iran och iranier kommer att användas ömsesidigt utbytbara med Persien och perser.

49- Loc. Cit. Se även Roux, op. Cit. (1992 utg.), s. 276,411-412.

50- Toynbee, xii (1961), s. 442-443, citerar A. Dupont-Sommers Les araméens (Paris, 1949), s. 98-102. Se även Joseph A. Fitzmyer, A Wandering Aramean (Ann Arbor, 1979), s. 71, där han noterar att bland de olika sorterna av arameiska verkar den gamla officiella arameiskan vara den som figurerade i Palestina.

51- Se även Raymond A. Bowman, ”Arameans, Aramaic and the Bible”, Journal of Near Eastern Studies, 7, (April 1948), s. 84-87. För stiidier om de olika grupperingarna av arameiska och deras perioder, se Fitzmyer, ibid., s. 57-84; Franz Rosenthal, Die Aramäistsche Forschung, op. Cit., och hans artikel ”Aramaic Studies during the Past Thirty Years”, i Journal of Near Eastern Studies, 37 (1978), 81-91. Den enda kvarievan av de västarameiska dialekterna som fortfarande talas idag i det geografiska Syrien är de som finns i Ma’kila och städerna kring Bakh’a och Jubb ’Adin. Se också Murre-van den Berg, op. Cit., s. 3.

52-  För mer om åtempplivandet av syrianskan  under den hellenistiska och islamska eran, se nedan, s. 50ff.

53- Se Stephen A. Kaufman, The Akkadian Influences on Aramaic (Chicago: The University of Chicago, Assyriological Studies, nr. 19,1974), s. 160,164-165 och s. 165 n. 105. Se även idem., “Reflecfions on the Assyrian-Aramaic Bilingual from Tell Fakhariyeh”, Maaraw, 3/2 (1982), 152.

54- För detaljer om dessa dialekter idag, se Zomaya S. Solomon, “The State of Spöken Aramaic Today”, i Proceedings, Nionde Väridskongressen för Judiska Stildier (1986), s. 23-30.

55- Biblioteket i Ashurbanipals palats med 22 000 lertavlor täcker områden som historia, medicin, astronomi, astrologi och information angående planeters rörelse och zodiakens tecken. För mer om den fascinerande berättelsen om dessa Development of U.S. Assyriology (Leiden, 1974). Efter andra väridskriget åtempptogs utgrävningarna vid Nimrud 1949 av Max Mallowan å den brittiska arkeologiskolans (som är belägen i Irak) vägnar. Arbetslaget fortsatte med utgrävningama till 1963 under David Oates ledening. Efter 1963 har ett flertal team gjort utgrävningar där, inklusive en brittisk expedition från Brittiska Museet 1989. För en sammanfattande artikel, se John Curtis, ”Nimrud: Ancient and Modern”, The Illustrated London News, 280 (Summer, 1992), 75-77.

56- Se 2 Kung 9:14; 10:4 för bibelreferenser till Jehu. En artikel I en utgåva av tidsskriften Biblical Archaeology Review benämnd ”Did King Jehu Kill His Own Family?”, försöker förena den bibliska texten med den på den svarta obelisken. Författaren, som är assyriolog, påpekar att modem bibelforskning i allmänhet antar att assyrisk information är tillföriiflig avhängigt vissa parametrar. Tammi Schneider skriver att den hebreiska Bibeln ”inte vederlägger den assyriska informationen, den bara utelämnar att nämna den”. 21 (Januari-febmari 1995), 26-33,80-82.

57- Saggs, The Might That Was Assyria, s. 290,305-306, och hans mindre publikation. satt I tryck av Wales’ Universitet 1968 under namnet “Assyriology and the Study of Old Testament – ett öppningsanförande hällt på University College I Cardiff. 

58- D.J.Wiseman, The Expansion of Assyrian Studies, (London, 1962), s. 11. Medan några kilskriftstavlor tycktes bestyrka Bibelns trovärdighet fans det andra som ifrågasatte den. På 1870-talet väckte George Smith upprörda känslor i England när han tillkännagav upptäckten av en legend om en översvämning på en av tavlorna, som hade mycket gemensamt med återgivelsen i 1 Moseboken. Från andra av tavlorna som han dechiffrerade kunde han rapportera om berättelser om världens uppkomst, skapelsen av djur och människor, människans fall från syndfrihet. Sådana rön blev bränsle för bibelkritikens framfart och spädde på utmaningen från sekulärt tänkande mot det uppenbarelsens och religionens paradigm som hade kommit till tals i tidigare 1700- och 1800-tals forskning inom områden som geologi, antropologi och biologi. De assyriska dokumenten visade. menade han, att de gamla hebreiska skrivarna hade, liksom skrivare bland andra folk, lånat stoff från äldre kringliggande kulturer och traditioner. Det var till följdav krishia fömtfattade meningar som den israelitiska dokumentationen hade satts i centmm. Se även George Smith, The Chaldean Account of Genesis (New York, 1876) s. 17. Se också Stephany Dalley, Mythsfrom Mesopotamia, Creation, the Flood, Gilgamesh and Otthers (Oxford, 1989), s. 7 seq., och H.W.F Saggs, The Encounter with the Divine in Mesopotamia and Israel. (London, 1978). Se även Darwins Om arternas uppkomst, publicerad 1859 när upprymdheten efter de egyptiska och mesopotamiska utgrävningama var som störst. För en insiktsfull skildring av dessa utmaningar, läs Naomi Shepherd, The Zealous Intruders, The Old Testament since the Reformation (New York, 1955),s. 91 seq.; S.J. Barrows, ”Assyriology and the Bible”, Unitarian Review och Religions Magazine, 12 (1879), seq. 46, och George Sarton, History of Science (Baltimore, 1927-1949), vol. 1, s. 246.

59- Layard, Nineveh, 1,5.

60- J.P Fletcher, Notes from Nineveh and Travels in Mesopotamia, Assyria och Syria ärkebiskopen av Cantebury för att arbeta bland nestorianer 1842.

61- Se ovan, s. 3ff.

62-Brevkorrespondensen mellan Rassam och MacLean fortsatte genom en av de anglikanska administratörerna i England; för detaljer om detta se Coakley, The Church of the East and the Church of England, s. 147-148

63- Se hans Nineve and Its Remains, på olika ställen.

64-Se ovan, s. 8.

65-Isabella L. Bishop, Journeys in Persia and Kurdistan (London, 1891), II, 237. Se också Aubrey R. Vine, The Nestorian Churches (London, 1937), s. 179-180, jfr Coakley, s. 366 n. 12.

66- En vädjan av ärkebiskop Tait publicerades 1870 och fick namnet “Apeal on behalf of the Christians of Assyria, commonly called the Nestorians”. Denna vädjan talade om “assyriernas önskan” och att “från det tillfället byttes

nestoriansk’ ut mot ’assyrisk’ i den engelska vokabulären”, skriver Coakley som var historikem utsänd på det uppdraget. Op. Cit, s. 65. Se även Rufus Anderson, History of the Missions of the American Board of Commissioners for Foreign Missions to  the Oriental Churches (Boston 1872), ii, 83, där han pekar u tatt amerikanema 1840 benämnde deras apostoliska arbete bland de kristna sekterna i Mosul som ”mission i Assyrien”.

67- Daniel P. Wolks färska forskning visar att även de urmiska kristna I Amerika fortsatte fram tills efter första världskriget med att på sitt eget språk hänvisa till sig själva som suryaye. I Wolks studier av några av deras huvudskrifter från 1907  1920 fann han att den första etnisk-nationalistiska organisationen etablerades i området kring Urmia – Khuyada (enhet). Detta var en suryeata organisation. Tidningen Mashkhiddana Suryaya (Suryaya-Kuriren) i Chicago publicerades första gången 1915. Fem år senare ändrades dess namn till Mashkhiddana Aturaya. År 1920, när nationalismen nalkats sedan ett tag, var alltså titeln på tidskriften Assyrian American Herald, mycket till följd av att ”syrian” i USA stod för de mångahanda arabiska kristna som levde i det geografiska Syrien. Se Wolks ”The Emergence of Assyrian Ethnonationalism: The Discourse Against the Hachaqoge  (‘korsets tjuvar’)”, essä framlagd vid center för mellanöstemstudier (MESA Middle East Studies Association Conference) i Chicago den 6 december 1998. Om framväxten av den assyriska nationalismen påskyndad av krigstiden och närvaron av en amerikansk-assyrisk delegat vid fredskonventet i Paris, se nedan. S. 156-157.  

68- MacLean och Browne, s. 6. Se även Coakley, s. 147, där han citerar MacLean och säger ”det finns verkligen, såvitt jag vet, inga bevis för att de [syrianska  kristna] hade någon som helst koppling till de gamla assyrierna.” En av de få anglikaner som använde sig av termen assyrier var ärkebiskopen av Canterbury Benson, ”men det är ett nyckfullt infall, då ingen annan gör det”, skrev en av missionärerna som återges av Coakley. Se även Fiey (1965), s. 149-151.

69- Se Heinrichs, s. 106-107, där han kallar hypotesen ”helt enkelt naiv”. Det armeniska namnet ”asori” refererade till folk från det geografiska Syrien, araméema. Det var ett namn på araméema varhelst de kom. Författaren är tacksam till dr. Avedis K. Sanjian, Narekatsi, professor i armeniska studier vid University of Califomia i Los Angeles för hans bekräftande av min läsning av dessa termer i hans brev, daterat den 10 oktober 1994. Se även Norayr de Byzance, Dictionnaire francaisarmenien (Konstantinopel, 1884), om begreppen ”Assyrien”, ”Syrien” och ”Syriaque”; S. Mulkhasyantch, Armenian Etymological Dictionary (Erivan, 1944), I 236; G. Avadikian, K.Surmelian och M.Avkerian, Dictionary of Armenian Language (på armeniska), (Venedig, 1836), I, 314, se även. M. Falla Castiefranchi, ”Armenia”, Encyclopedia of the Early Church, v.l, s. 79; Frederick C. Conybeare, “Armenian Language and Literatiire” I elfte utgåvan av Encyclopedia Britannica. Sent 1500-tal refererade Sharaf Khän al-BidlTsi till nestorianema i Hakkari som ”kristiia otrogna som kallas ashuri”, vilket var ett låneord från armeniska. Se al-BidlTsis Sharafname (på persiska) (Kairo, i.d.), s. 130-132.

70- Heinrichs, s. 102-104, n. 9. Välkända semitforskare är av den åsikten att  ”syrian” och ”assyrier” har helt olika ursprung, även om det är upp till framtidens forskning att bekräfta eller vederlägga detta antagande. Se Rosenthals Die aramästische Forschung seit Th. Nöldekes Veröffenthlichungen (Leiden, 1939), s. 3, n.l.

71- Denna förvirring av termer kulminerade i en artikel med namnet ”Assyria and Syria: Synonyms” av Richard N. Frye; den utkom i Journal ofNear Eastern Studies, v. 51, n. 4 (Oktober, 1992), 281-285. Artikeln publicerades återigen i Journal of the Assyrian Academic Studies, följd av kritik mot i en artikel med namnet ”Assyria and Syria: Synonyms?” Se JAAS, v. 11, n.2. (1997), s. 30-43. För mer information om Mar Tuma Odu och hans ståndpunkt i frågan, se Heinrichs, s. 103.

72- Se Helms ”Herodotus Histories VU.63 och de geografiska konnotationerna som namnet ’Assyrien’ hade under den akemenidiska perioden” (essä presenterad vid det 190:e mötet hos Amerikanska orientaliska sällskapet i San Francisco april 1980). Se även hans ”’Greeks’ in the Neo-assyrian Levant and ’Assyria’ in Early Greek Writers” (avhandling för Ph.D. vid University of Pennsylvania, 1980), s. 27-41, se även Herodotiis, Histories, 1.105 och 11.106. Arnold J. Toynbee har också Klargjort att Syrioi “är det folk som Herodotus inkluderar I sitt femte skattedistrikt”, vilket innefattar ”hela Fenicien och det så kallade Filisteen, Syrien och även Cypern”. Detta folk, betonade Toynbee, är ”inte ett folk från ett ’Assyrien’ innefattande Babylon och vilket är det nionde skattedistriktet i denna lista.” A Study ofHistory (1954), vol vii, s. 654, n, 1. Se även George Rawlinson, The History ofHerodutus, ed. Manuel Komroff (New York, 1956), bk. Ii, s. 115. Jfr. Odisho, The Sound System of Modern Assyrian, op. dt., s. 8-9.

73- W.a Wigram, The Assyrians and their Neighbours (London, 1929), s. 167.

74- Fletcher, op. Cit., s. 188

75- Grant, Nestorians, s 223. I hans recension av Grants bok gav semitforskaren Edward Robinson ett starkt argument mot Grants hypotes i American Biblical Repository, 6 (1841), 454-482, och 7 (1842), 26-68. Se också Ainsworth, II, 256-271. Se även Encyclopedia Judaica under Israel Joseph Benjamin (även känd som Benjamin II), där, oberoende av Grant och bara ett fåtal år efter honom, Benjamin II skrev om en gammal populär tradition att det bland nestorianema fanns familjer med judiskt ursprung. A.J. MacLean har noterat att åtskilliga judar i östra Turkiet och i Persien talar lokala språk som mycket liknar den dialekt av arameiska som talas av nestorianema. Det var dialekten hos invånama i Jiludistriktet i Hakkari, och han skrev att folket där ”är till utseendet mycket olika övriga syrianer och liknar mer judar”. Se hans Grammar, op. Cit. S. xiii. Jakob Neusner skriver i sin monumentala historieåtergivrung av Babyloniens judar att han är ”mycket imponerad av Asahel Grants argument för ett nestorianskt urspmng som leder till norra Israel.” Se v. 3, s. 15-31, 339n. För en studie om judarna i Kurdistan under Granfs tid, se W.J. Fischel, ”The Jews of Kurdistan a Hundred Years Ago, a traveler’s record”, Jewish Social Studies (1944), 195-226. För detaljer om judiskt urspmng för syrianska kristna I allmänhet, se nedan, s. 36-38.

76- Nineveh, I, 20,

77- Se Rassam ”Biblical Nationalities”, s. 178, 371. För detaljer om assyriernas     aramisering, se s. 11-12,27-29.

78- Se hans ”’Assyriens’ ou ’Araméens’?”, s. 146.

79- Ibid. Se även Coakley, The Church of the East, s. 65-66.

80- Se Fiey (1965), s. 148, n. 33, där hans uttryck på franska är “beaucoup parmi les Kurdes”. Se även Assemani, III, ii, 177.

81- Edward Gibbon, The History of the Decline and Tall of the Roman Empire, utg. J.B. Bury (London, 1898), v. 150.

82- Se ovan, s. 15ff.

83- Om texten från Jesaja bok – en av de huvudsakliga bibliska källoma som handlar om de gamla assyriema – bevarad i sin helhet i ett flertal syrianska manuskript från 400-taiet e. Kr., se Isaiah, del III, avsnitt 1 av The Old Testament According to the Peshitta Version, utgiven av Peshittainstihitet i Leiden, redigerad av Sebastian Broek (Leiden, 1987), s. viii, x, xi, xiii, xx, xxii. Se även ”Text History and Text Division in Peshitta Isaiah”, i P.B. Dirksen och N.J. Mulder, The Peshitta: Its Early Text and History, (Leiden, 1988). Gamla Testamentets böcker i Peshittas version översattes vid flera olika tillfällen av judar för Mesopotamiens arameisktalande judar. Skriftema ”adopterades” sedermera av arameisktalande krishia, bland vilka många tidigare varit judar, och de kom att se dem som sina. Sebastian Broek skriver att många av Peshittas oHka textpartiers ursprung ”är tills vidare extremt oklara” (1992, s. 225). Se även Han J.W. Drijvers, ”Early Syriac Christianity: Some Recent Publications” in Vigilae Christianae, 50, nr. 2, (1996), 174.

84- Den hebreiska Bibelns historiska böcker har återgivit faran som Assyrien, Babylonien och Egypten utgjorde för Israel. De två mesopotamiska rikenas expansion västemt mot Palestina och Egypten drog naturligt nog till sig profetemas uppmärksamhet. Assyriens makt och kulturella inflytande hade nått sin kulmen under profeten Jesaja, den profet som var mest insatt i det assyriska väldets intressen. Ett flertal kapitel i Jesaja bok behandlar ett antal kriser och allianser i regionen, inklusive förhandlingarna år 727 mellan Assyrien och Egypten, det assyriska undertryckandet av det babyloniska upproret 731-729 och den assyriska kung Sargons nya anti-egyptiska politik. Se John. R. Bartiett, The Bible, Faith and Evidence, a critical enquiry into the nature of biblical history (London, 1990), s. 61,103-106,115; Saggs (1969), s. 1. Se även Jesaja 5:26-30.

85- Se också nedan, s. 35ff.

86- Rome and the East 31 B.C ~ A.D. 337 (Cambridge, 1991), s. 227, 487-488. Se även hans artikel ”Empire, Community and Culture in the Roman Near East: Greeks, Syrians, Jews, and Arabs”, Journal of Jewish Studies, 38 (1987), 143-164.

87- Se Jona 1:17; 3:4-10. Flera bibelforskare har kommit fram till att Jona bok kan ha sitt urspmng på 400-talet f. Kr., långt efter Nineves fall. Nahum levde förmodligen under tiden för Nineves fall, och hans knivskarpa profetior skildrar den assyriska huvudstaden som en hora och han kopplar dess dom till assyriernas synd. Se Nahum 3:4-7. Utöver Jona bok finns det mnt 120 referenser till assyrierna i tretton andra bibelböcker.

88-  Matteus 12:40-41. Se även Lukas 11:29-30: ”Ty liksom Jona var ett tecken för folket i Nineve, så skall Människosonen var det för detta släkte.” För tolkningar av berättelsen om Jona i västeriändsk litterahjr och konst, se James Lindburg, Jonah: A Commentary (Louisville, 1993).

89- Se ”Jonah” i Oxford Dictionary of the Jewish Religion (1997).

90- Influerade av bade judiska och kristna traditioner tror muslimema att profeten Jona är begravd i Mosul, där det idag finns en moské tillägnad honom.

91- William C. Emhardt och George M. Lamsa, The Oldest Christian People (New York, 1926; I nytryck av AMS Pres 1970), s. 22. Enligt författama förhöll det sig så att ”Abraham var assyrier” och arameiskan ”är inte bara det språk som Kristiis talade, utan även det språk som Gud talade till Adam.”

92- Det var inte bara så att Tatianus själv hävdade att han inte var assyrier, utan även forskare har kommit fram till att Tatianus inte föddes öster om Eufrat. Tatianus kom lika lite från det geografiska Assyrien som någon annan av

assyriema med latinskt namn, exempelvis Lucianus av Samosata, skriver Millar. Millar förklarar vidare att termerna Assyrien och assyrier var vanliga begrepp vid den tiden för det geografiska Syrien och dess invånare. Se hans Rome and the East, s. 227,454-455, 460. Se även Asmussen, op cit., s. 927; Encyclopedia of the Early Church (New York, 1992), under “Tatian”; Patricia Crone och Michael Cook, Hararism (Cambridge, 1977), s. 197, n. 163.

93- Se hans Jracf After the Muslim Conquest (Princeton, 1984), s. 173.

94- I Acts of Mar Qardagh berättas det också att unge Qardagh innan sin omvändelse till kristendomen var zoroastriker. Hans far var perser och hette Gushnavi. När Qardagh blev kristen stod han i tjänst hos Shapur II som militär ståthållare i det geografiska Assyrien. Efter sin omvändelse utförde han, precis som ett flertal andra martyrhelgon, mirakler. När han mötte Satan i kroppslig gestalt gjorde han korstecknet och förbannade honom så att Satan förvandlades till en orm. Se Mar Aprim, The Nestorian Fathers, op. Cit Se även Hagarism, s. 190, n. 71, där författama Crone och Crook, i linje med sin metodologi, accepterar Qardaghs urspmng från assyriska kungar som ett ovedersägligt faktijm för hans samtida. Därmed är Hagarism en favoritkälla att referera till bland modema assyriska författare. I ett brev daterat till 11 juni 1997 skriver Pati”icia Crone att hon och Cook ”inte förfäktar att nestorianema i det förislamiska Irak såg sig själva som assyrier eller att detta var vad de kallade sig själva. De kallade sig Självklart var nestorianema araméer” I sina inledande anmärkningar varnar Crone och Crook dem som inte är specialister på området att ingen lugn guidad tur väntar dem. Snarare tar de läsarna med på en pionjärexpedition för att bryta ny och mycket svårgenomtränglig mark. På detta sätt förekommer de specialisternas ”höjda ögonbryn”. För recensioner av Hagarism, se Oleg Grabar i Speculum 53, (oktober, 1978), s. 795-799; Michael G. Morony, i ]ourml of Near Eastern Studies, s. 41, nr. 2, (1982), 159; Joseph van Ess, “The Making of Islam”, I Times Uterary Supplement (September 8, 1978), s. 997-998. För nationalistiska referenser till Hagarism och en feltolkning av denna, se Odisho Bet Ashur (författamamn), ”The Continuity of Assyrian History”, Nineveh, v. )7, nr. 3 (1994), s. 16-17, not 19,20,24; Odisho, Sound Systems, s. 10,15-16.

95- Odisho, zM.,s. 17.

96- Ashurbanipal and the Fall of Assyria”, The Cambridge Ancient History, The Assyrian Empire, v. 3 (nytryckt 1954), s. 130-131. Se även ovan, s. 1 If.

97- ”Parthia” i ibid., The Roman Republic 133-44 B.C. v.9, (1962), s. 597-598. Jfr Odisho Bet Ashur, op. Cit. s. 13.

98- The Cambridge Ancient History. The Assyrian and Babylonian Empires, v. 3, pt.2 (2 utg., 1991), s. 189-193.

99- Under den partiska perioden var det geografiska Assyrien och ländema mellan de större och mindre Zab-flodema öster om floden Tigris kända under namnet Adiabene, en förvanskning av det arameiska ordet Hadyab. Det partiska namnet på Assyrien var Norshirakan, medan norra Mesopotamien var känt som Arabistan. Se A.D.H. Bivar, ”The Political History of Iran under the Arsacids” i The Cambridge History of Iran, v. 3, pt. 1 (1983),s. 89. Se även Wilhelm Filers “Iran and Mesopotamia” in ibid., s. 496. För en feltolkning av Hagarism av modema assyriska författare, se ovan, s. 27, n. 94.

100- Loc.Cit.,s.l7.              

101- Ibid.,s.9n.5.

102- Jfr Roux, ibid. (utg. 1964), s. 352, 354-355 och s. 419-420, 423-442 (utg. 1992). En av de modema assyriska författamas gmndteser är att det var araméema som blev assyriserade och att deras identitet förändrades. I en nyutkommen artikel skrev en av dem att några av dagens assyrier ”korrekt påpekat att även idén att de gamla assyriema tog till sig en nomadisk folkgrupps språk är högst tvivelaktig; varför skulle en civilisation så framstående som den assyriska ta till sig ett kringvandrande ökenfolks språk?” Se Odisho Bet Ashur [författamamn], ”The Continuity of Assyrian History”, Nineveh, 17, nr. 3 (1994), s. 12. Nyligen har assyriska nationalister hinnit en meningsfrände bland de finska forskarna, Simo Parpola. I en föreläsning vid det åriiga assyriska konventet den 4 september 1999 påstod Parpola inför sin publik att allt pekar mot att det assyriska riket ”aldrig gick under över huvud taget, utan endast ’bytte ägare’: först till babyloniema och sedan den mediska dynastin, vidare till persema.” Det assyriska riket ”fortsatte att leva vidare trots det faktiim att assyriema själva inte längre hade kontroll över det”, enligt Parpola som har som ett av sina forskningssyften att spåra röttema till den hebreiska monoteismen och den grekiska filosofin till mesopotamiskt och assyriskt urspmng så att den kristna rehgionen till kärnan skulle vara de gamla assyriemas religion. Parpola påstod att ”mycket av den tidiga kyrkans undervisning var i linje med Assyriens religiösa gmndsatser. Faktum är att det finns fog för påståendet att flertalet dogmer och bmk i den tidiga kristendomen baserades på tro och praxis som redan var central för det assyriska rikets ideologi och religion.” Parpolas föredrag, av vilket det finns en kopia på Intemet sedan 17 september 1999, ska också ha publicerats i Journal of Assyrian Academic Studies, vol. xiii, nr. 2,1999. Se även hans artikel ”The Assyrian Trees of Life – tracing the origins of Jewish monotheism and Greek philosophy”. Journal of Near Eastern Studies, vol. 52, nr. 3 (Juli, 1993), s. 161-208. För hebreiska kulturlån från Mesopotamien, se ovan, s. 16-17 n. 58.

103- För en färsk studie av en assyriolog angående de felaktiga och naiva antagandena att Nineve försvann, ödelades och totalt lades i miner år 612, se Stephanie Dalleys ”Nineveh after 612 B.C.” i Altorientalische Forschungen, s. 20, n. 1 (1993), s. 134-147. Dalley finner bevis på att andra folk som levde och härskade I de regionerna mnt 612 verkar ha ockuperat delar av staden. Hon sammanfattar att Nineve ”borde ha varit övergivet” sedan länge på 300-talet f.Kr., men att kilskriftstavloma ”slutade helt atl skapas efter Nineves fall.” Författaren står i tacksamhetsskuld till Francis Sarguis för hans rekommenderande av Dalleys artikel.

104- Se LM. Diakonoff, ”Media” i Cambridge History of Iran, The Median and Achaemenian Period, v. 2, s. 124; Fiey (1965), s. 159; Nicholas Postgate, The First Empires (Oxford, 1977), s. 133-134; Wilhelm Filers, “Iran and Mesopotamia” I Cambridge History of Iran, 3 (i), 497, där Mesopotamien beskrivs som ett land öppet åt alla håll, vilket resulterade i att det blev en blandning av allsköns folk och kulturer.

105-Se brevet till Diognetus, okänd författare, skriven mnt slutet av 100-talet e. Kr. och översatt av Henry G. Meecham (Manchester, 1949), s. 81; se även Fil 3:20.

106- Eusebios, The Ecclesiastical History, övers. Kirsopp Lake (London, 1926-1932), I, iv, 2; Adolf von Hamack, The Expansion of Christianity in the First Three Centuries, övers, och utg. James Moffat (New York, 1904), s. 307ff. Se även Fergus Millar, “Empire, Community and CulUire”, op. Cit, s. 143 seq. Om kristendomens Begynnelse I Mesopotamien, se nedan, s. 35ff.

107- För detaljer om den persiska kyrkans begynnelse, se kapitel 2.

108- W.A. Wigram, An Introduction to the History of the Assyrian Church (London, 1910), s. 83-84.

109- Alfonso Mingana, ”The Early Spread of Christianity in Central Asia and the Far East”, The John Rylands Ubrary Bulletin, 9 (1925), 300; Patrologia orientalis, v. 328-329; F. Dvomik, National Churches and the Church Universal (n.d.), s. 8. Se även C.E. Bosworth, “Iran and the Arabs before Islam”, I Cambridge History of Iran, 3(i), s. 594, 598 på olika ställen.

110- Mark Sykes, ”The Kurdish Tribes of the Ottoman Empire”, Royal Anthropological Institijte of Great Britain and Ireland Journal, 38 (1908), 453, 473 474; J. Labourt, “Nestorians”, Encyclopedia of Islam, III, 903. Se även al-Ansari, Kitab Nakhbat al-Dahr, utg. M.A.F. Mehren (St. Petersburg, 1866), s. 255; Binyamin Arsanis, Surana, s. 35, 98-101. För en redogörelse om kurder I foma tider, se V. Minorsky, ”Kurds and Kurdistan”, i Encyclopedia of Islam, reviderad utgåva. Se också ovan, s. 23.

111- Se nedan, s. 38-39.

112- Se, s. 21-22, 36-37.

113-  Som noterats ovan refererar de syrisk-ortodoxa kristna fortfarande till sig själva som syrianer {Suroyo eller Suryoyo). Det arameiska urspmnget, hävdar de. är inte bara något uråldrigt att vara stolt över; det är också länken till deras föregångare, som ingen kan ta ifrån dem eller underminera. Även om de helt korrekt konstaterar att termerna ”araméer” och ”syrianer” är synonyma, är det sistnämnda (suryän på arabiska) att föredra på gmnd av att det använts Kontinuerligt sedan kristendomens uppkomst. Se Mar Ignatius Ephrem I, The Syrian Church of Antioch, Its Name and History (Hackensack, New Jersey, n.d.), s. 1 29, där han visar I detalj att termema “Syrian” och “aramé” är synonyma. Angående den relativt färska kontroversen om termema ”assyrisk” och ”arameisk” bland syrisk-ortodoxa minoriteter, se Helga Anschijtz, Die syrischen Christen vom Tur ^Abdin (Wiirzburg, 1984), s. 164 seq.; Heinrichs, s. 99-101, 103, 11; Heidi Armbmster, “We speak the Language that was spoken by Jesus: Syrian Christian Migrants in Vienna”, en essä framlagd vid Middle East Studies Association’s 30 årsdag, den 21-24 november 1996, Providence, Rhode Island, s. 20-21. Se även ovan, s. 9f.

 | Start |

Artiklarna som publiseras på denna sida representerar enbart dess författares åsikter och inte webmaster åsikt